onsdag 29 juli 2015

Road trip Värmland, del 2

The Wolfeater är ett monster jag hittat i de Värmländska skogarna. Den är stor, vacker och otämjd. Som en dröm har den legat där i flera år. Lurat med sin skönhet, förförisk som ett skogsrå. På samma sätt farlig och riskabel som frestande. Jag vet att den kommer att få mig bli förtvivlad, desperat och sargad. Högst motvilligt kommer den låta sig besegras. Nu i år så föll allt på plats att det kan bli av att ta mig an denna långa bjässe på drygt ”100 miles”, mer än 161 km.

Schematisk karta över "the Wolfeater"
Efter en god natts sömn vid Ångsågen var det så dags att ta sig an sista sträckans rekognoseringslöpning; Västerudsleden och Svartåleden. Dessa leder skulle nu löpas tur och retur med en vändpunkt vid Grässjöns södra ände.

Kartan på en av informationsskyltarna som finns på ett antal platser i området.
Det här med att kombinera friluftsliv med löpningen är för mig det bästa av två världar. Att efter stiglöpningen stanna kvar och uppleva omgivningen ger en totalupplevelse av naturen på platsen. Sedan att vakna upp med en outforskad stig intill sig kan inte vara annat än perfekt.

Den första delen av löpningen gick på Västerudsleden. En vacker start på dagen med löpning i sandhedslandskap längs västra sidan av sjön Alstern. Det här var för mig en positiv överraskning då jag egentligen tänkt på denna sträcka som en transport till nästa. Efter åtta kilometer stiglöpning kommer man ut på fyra km grusväg som är ett trevligt lättlöpt inslag. I den idylliska byn Västerud så avviker leden från grusvägen på höger sida och följer till stora delar ett gammalt numera rivet järnvägsspår, Bosjöbanan, upp till Malmtorget tre kilometer. Där som leden går på Bosjöbanan finns trevliga informationsskyltar som berättar om bygden och om företeelser längs banan.

Så var jag framme vid Malmtorget och den södra angreppspunkten på Svartåleden. Malmtorget i sig är en trevlig badplats vid Alsterns nordligaste ände.

Starten på Svartåleden vid Malmtorget.
Jag hade stora förväntningar på Svartåleden och självklart överensstämde inte min fantasi med verkligheten. Nej, istället för en murrig, fuktig skogsstig så befann jag mig på lättlöpta torra sandhedar och med en å som grävt sig djupt ned i landskapet. Naturen är storslagen, föränderlig och vacker.

Trolska, vackra tjärnar kantar stundom leden.

En trevlig plats för en övernattning?

En tjärn full av vita näckrosor gör sig såklart mycket bättre i verkligheten.

Djupt ner har Svartån gröpt sin väg i sandheden.
Ett förtrollande lugn.
Sedan jag tagit avsked av sonen för ett dygn sedan hade jag inte pratat med någon människa. Jag uppskattar verkligen att få sådana här stunder för mig själv. Så när jag står på en bro över Svartån så hör jag röster. På andra sidan i ett vindskydd har ett par tagit en paus på sin vandring. Lustigt nog så visar det sig vara en förälder till en före detta Kristinehamns-klasskompis till äldsta sonen. Får berättat att det är pga av mig som de upptäckt lederna i området. Blir väldigt glad av att höra det då en av anledningarna till att jag skriver och berättar om min löpning är att jag gärna vill inspirera andra. Får även reda på att det förväntas börja ösregna senare under dagen. Mindre kul.

Man blir väldigt glad av sådan här löpning.
Leden är mycket väl underhållen och lätt att följa. Svartån med sitt lite humusfärgade vatten flyter vackert norrut. Mitt på leden är det mycket upp och nedför åns branta sidor. Det är ett fascinerande landskap som sandhedarna bildar. Ån äter sig meandrande fram i sanden och förändrar ständigt omgivningen. Leden går inte heller säker för dessa förändringar.

Den meandrande Svartån långt där nere.

Här springer vi idag. Kanske inte imorgon

Den här ledmarkeringen ville ån ha.
Efter knappt 35 km så kom jag slutligen fram till Grässjöns södra ände. Landskapet i dessa delar är verkligen vackert och på en torr tuva tog jag en matpaus.
0,4 km kvar till Grässjön.

Ett vindskydd i gott skick. Innan förstärkningarna kom till så kunde det nog blåsa kallt inne i skyddet.

Framme vid Grässjön. En vacker plats.
Med raska ben började jag så småningom springa tillbaka. Så halvvägs kom slutligen regnet. Inledningsvis stilla och försiktigt. Länge var det ganska behagligt men sista 6-7 kilometarna så började det bli kallare.

Efter 69 km och åtta timmar och en trekvart var jag tillbaka vid bilen. Nedkyld och genomblöt gjorde jag ett snabbt byte till torra kläder. Med ett kexpaket och en flaska vatten sittandes i bilen funderande jag på en plan för hur kvällens tvagning och mat skulle ordnas? Det blev ännu en sväng förbi Mangenbaden. Ingen som badade idag heller. Det var bra för jag körde ett snabbt nudistbad i spöregnet. Middagen intogs sedan på krogen Road 63 i Lindfors. Man ska inte göra det svårare än man behöver.


Väl tillbaka vid Ångsågen blev det en stund med en bok innan jag somnade gott till regnet som slog mot plåten. 

["The Wolfeater" är planerad till den 19/9. Mer information kommer.]

tisdag 28 juli 2015

Road trip Värmland, del 1

Har en sak oavslutad med Värmland. Det blir som en sten i skon sånt där. Man vet att man inte får ro innan man har fixat det. Med Värmland så har jag mitt löpprojekt ”the Wolfeater” oavslutat.

Vi flyttade från Kristinehamn för ett år sedan. Nu var det dags för yngsta sonen att hälsa på hos en kompis över helgen. Ett utmärkt tillfälle för en annan att utnyttja detta som en ursäkt till att få till lite ledlöpning. Jag hade ju en del ledsträckor kvar att rekognosera för Wolfeater; Finnvägen, Kyrkvägen, Västeruddsleden och Svartåleden.

Mycket av jobbet med planeringen var redan gjord. Kartor fanns i gömmorna och jag hade redan ett koncept att följa med löpning, mat, bädd och bil. Packat och klara åkte vi iväg på fredagens förmiddag mot Kristinehamn. Efter ett stopp längs vägen på en norrländsk hamburgerkedja och ett vegomål samt en avslutande lyxshake så var uppladdningen klar. Lämnade sonen hos bästisen i Kristinehamn och styrde kosan norrut längs 26:an.

Vår rymliga kombi var härmed konverterad till en enmanshusbil. Fäller man sätet baktill så har man liggplatsen klar om man är av min längd.

Sista löpning var planerad till först. Två leder som användes som vandringsvägar av skogsfinnarna kring Bosjön; Finnvägen och Kyrkvägen. Dessa hade trampat ”vägarna” (begreppet ”väg” är inte detsamma så som vi numera tänker oss det!) sedan drygt 1682 som är det året då Finnvägen finns dokumenterad på en karta.

Starten på Finnvägen.
Finnvägen, drygt 9 km, visade sig vara en väldigt trevlig led att springa. Omväxlande med härliga skogar, myrar, berg och bäckar att ta sig över. Leden är väl underhållen med fina broar över de idylliskt porlande skogsbäckarna.

Idylliska små bäckar slingrar fram i landskapet. Observera skylten. Varje bro hade ett namn. Det här var Kjell-Oves bro.

En paus vid en stilla skogssjö?


Dagens selfie.
Med ett ursprung från Västerbotten är hjortron något jag har ett speciellt förhållande till. I hjortrontider så avslutades många trevliga sommarmiddagar med en hjortondessert så som hjortron med grädde. Minnet av solmogna hjortron serverade i sommarstugans glasskålar väcker varma minnen. Hade sett hjortron som inte var mogna och blev extra glad när jag kom fram till en lite oas på en myrglänta. Bland en äng av orkidéer så fanns de gyllene solmogna bären i mängder (fanns!). Det blev ett oundvikligt stopp tills närområdets guld var bärgat till en säker förvaring i min västerbottniska mage.

Myrens guld skymtar blygt fram.
Leden är väl utmärkt med stolpar men det gäller att vara lite uppmärksam när man närmar sig Bosjön då flera avstickare till skogsfinnarnas torp är markerade med vita stolpar som avviker mot ledens gula med denna nyansskillnad.

En avslutande skylt motsvarande starten visar att man har kommit till slutet på leden. Här tar man vänster och följer en grusväg innan Kyrkvägens skylt dyker upp till vänster om vägen.

Starten på den numera sällan trampade Kyrkvägen.
Kyrkvägen visade sig att bli en utmaning. En orienteringsutmaning. Denna led är uppenbarligen mycket sällan vandrad de senaste åren. Det var tur att våra förfäder hade gjort det desto mer och var man observant kunde man ändå ofta skönja hålvägen.

En vildvuxen stig.
Förutom några kilometer grusväg så är det en vild stig. ”Var är den? Tror här. Ja, där är en röd markering.” Med tålamod och ett bra kartmaterial så höll jag modet uppe om att jag ändå skulle klara av att ta mig fram på stigen. Ibland var det som om någon hjälpte mig fram att hitta rätt. De många stegen som vandrat stigen en gång i tiden hade satt sina spår och efter ett tag så kändes det nästan intuitivt hur leden gick. Men hade inte stigen varit markerad så tätt som den ändå fortfarande är så hade det inte känts lika tryggt.

I sitt rätta element vandrade tranparet längs tjärnens kant.
Efter en envis kamp så kom jag fram till Sunnemo till sist. Avslutningen på löpningen var en transport på asfalt ner till Gräs och bilen som jag ställt där.

Nu var det dags att transportera sig ned till övernattningsplatsen och morgondagens utgångspunkt vid Ångsågen. Men först blev det ett stopp vid Mangenbaden för tvagning. Jag var ensam med att bada klockan åtta på kvällen.

En välförtjänt middag kokades till på köket vid Alsterns strand. Det var en fridfull kväll med en spegelblank sjö. Hade jag inte planerat att springa dagen efter så hade nog denna stund blivit betydligt mer långvarig än vad den nu ändå blev. Som ett sista god natt innan jag kröp in i min sköna bädd i bilen knorrade en sträckande morkulla förbi ovan mig med sin karaktäristiska siluett mot natthimlen.

Mitt kryp-in.

tisdag 30 juni 2015

High Coast Ultra - ett kustnära äventyr

Man blir visare med åren säger man och visst har jag lärt mig en del under mina 27 år som löpare. Ett annat talesätt är att man lär så länge man lever och även om jag ibland kände mig som död så var jag tillräckligt levande för att lära mig något nytt även av denna tävling.

High Coast Ultra (HCU) går från Örnsköldsvik i norr till Högakustenbron i söder på Högakustenleden. Tävlingen är officiellt 129 km och har en ackumulerad stigning på 3678 m. Banan består av 47% stig, 38% grus/körvägar och 15% asfalt.

Banan var till drygt hälften okänd för mig. Första delen hade jag provat på första juni 2013 när jag och min kompis Jörgen tog tåget från Kristinehamn och via Stockholm nattåget upp till Örnsköldsvik. Det var i sig ett fantastiskt äventyr på 60 km med en härlig avstickare ut på Balesudden. Från den turen tog jag med mig erfarenheten att terrängen tidvis är mycket teknisk och svårlöpt. Speciellt kring den magnifika Slåtterdalsskrevan.



Jörgen på Balesudden, 130601

Starten för HCU går vid midnatt på fredagen från Örnsköldsviks centrum. Ett lite udda upplägg kan tyckas med en start mitt i natten men det är egentligen genialiskt. Vi löpare får springa på natten när vi är som piggast och eftersom tävlingen går uppe på norra breddgrader så kan den ljusa sommarnatten bistå med god sikt om det inte är mulet. En liten pannlampa kan dock komma till nytta i den tätare skogen där det faktiskt blir riktigt mörkt.

Efter en kortare transport genom Ö-viks gator så kommer man fram till första berget i stadskärnans utkant, Middagsberget, och alla förstår vad som hädanefter väntas; Många rejäla höjder ska passeras.

Sommarnatten var fantastisk och magisk. Ett stilla, fint dugg låg i luften och gav lagom kylning. Fåglarna sjöng och luften doftade av liljekonvalj som stod i full blom. Detta är helt klart den mest fridfulla start jag varit med om och jag sprang med fräscha ben och bara njöt.


På ett sådant här lopp är det sällan man ser någon som springer allt för fort och rusar och sedan tar slut så som på många millopp, halvmaror mm. Det gör att fältet ganska fort blir utspritt när var och en försöker hitta sin fart. Redan från början drog tre löpare inklusive fjolårets första dam, Johanna Bergman, iväg.

På sträckan fram till Slåtterdalsskrevan så hade jag delvis sällskap av löpare och jag kom speciellt i samspråk med Carsten från Umeå. Vi småpratade lite i sommarnatten och våra löptempon stämde bra överens. Strax innan Slåtterdalsskrevan så tappade vi kontakten och jag sprang före.

Sträckan runt Slåtterdalsskrevan, från ett antal kilometer innan tills några kilometer efter, är verkligen fantastiskt fin. Terrängen är superteknisk och svårforcerad men bjuder på en storslagen natur med fantastisk skog, bäckar och små vattenfall, berghällar och lite ”scrambling” och såklart den majestätiska Slåtterdalsskrevan.

Fram till andra bemannade stationen i Skule, 54 km, kom jag efter sex timmar. Här hade jag min enda dropbag. Gjorde en snabb påfyllning och dumpade min pannlampa i säcken. Passade även på att tömma min vänstra sko på lite skräp.

Efter Skule så springer man på västra sidan av E4:an. Det här är kanske den minst intressanta delen. Åtminstone tyckte jag det. Kanske för att det nu började gå lite tyngre? Framme vid Ullånger så springer man under E4:an igen över på östra sidan. Det var strax innan denna passering som jag började känna en kramp i magen. Tänkte att det kanske var problem med att jag hade för hög koncentration av kolhydrater och mat i magen i förhållande till vatten. Försökte vätska upp mig och det blev lite bättre.

Precis som i södra Sverige så har våren varit kall här uppe också och det märktes för naturen var vackert skrudad i midsommarens alla blomster. Det var härligt att se denna färgprakt i dikena och på fälten. Den frodiga växtligheten var en tröst när det började kännas mer och mer miserabelt.

Terrängens väta började ta ut sin rätt. Efter tidigare regn under senaste dagarna och nattens smådugg gjorde att mina fötter höll sig konstant fuktiga. Detta började nu visa sig som en brännande antydan under fotsulorna. När terrängen bjöd på teknisk löpning så smärtade det extra mycket. När jag kom fram till nästa bemannade station i Nordingrå så skulle detta tas om hand genom tejpning (binder fast huden).



Snart framme vid min familj och skavsårstejpen
I Nordingrå så mötte även min familj upp. Det var ett efterlängtat återseende som stärkte mig mentalt. Under tiden jag tog hand om mina fötter så kom Annika Nilrud ikapp mig vid stationen. Vi lämnade kontrollen i stort sett samtidigt. Efter en inledande sträcka i skogen där vi höll jämnt tempo kom vi ut på asfalt. Här gled Annika iväg från mig då jag inte hade någon fart på asfalt och grus.

Efter några intressanta stiglöpningssektioner efter 10 mil och som varade till strax innan kontrollen i Fjärbotten kom en lagom backe som gjorde att jag upptäckte något. Här så släppte jag på och rullade fint utför. Nere vid backens slut kommer man ut på en grusväg där jag höll kvar vid ”rullet”. Då insåg jag att jag sprungit med dålig teknik i ett par mil. Höll jag bara god kroppshållning och tyngdpunkten rätt så kunde jag springa på ganska bra. Efter någon kilometer sprang jag förbi Annika och kunde ta mig fram till kontrollen i Fjärbotten med nytt hopp.

Sammanbiten mot Fjärbotten.
Min kramp i magen kämpade jag fortfarande med. I Fjärbotten så fyllde jag på med energi både fysiskt och psykiskt genom mina familj som servade mig.


De återstående milen blev en mental och fysisk kamp mot trötthet och min kramp i magen. Men när jag höll tekniken så gick det ändå relativt bra att springa. Som vanligt mot slutet av sådana här tävlingar handlar det mycket om vilja. Och den här gången ville jag.

Målet vid Högakustenbron var sagolikt skönt att äntligen komma fram till. Sista halvmilen hade känts som en lång transport; Det är nära men långt borta. Bron med dess pyloner sticker upp som en fjärran hägring som man nästan kan ta på men är så ”oändligt” avlägsen. Men allt har sitt slut och till sist fick jag återse min familj igen. Tredje gången gillt och det var underbart.




Faktiskt väldigt glad över att vara i mål. Bakom min axel ser man min son Valdemar och där bakom lillebror Harald.
 
Glad och med en "segerbukett" från kära familjen. I bakgrunden ser man lite av Sveriges vackraste moderna bro, Högakustenbron.
I mål var jag femte man och sexa totalt. Tiden blev 16:24:15.

Senare på kvällen så umgicks vi med en vän som bor i trakten. Hen berättade om en upplevelse som en annan person hade från Vasaloppet och en midjeväska. Väskan hade suttit så illa att det hade givit kramp i magmusklerna. När denne hade gjort sig av med väskan så hade magen blivit bra. Och visst var det så det hängde ihop! Mina flaskor på västen sitter långt ned. Det som inte är ett problem på en sexmilslöpning blir det därefter! Jag hade ju aldrig sprungit så här långt tidigare med den här västen. Problemet visade sig bara när jag sprang. När jag gick i backarna eller stannade i kontrollerna så var allt bra. Men när jag började röra mig och flaskorna skumpade om än så lite så kom problemen tillbaka.

Man lever så länge man lär…

p.s. Jag sprang i de skönt dämpade Inov8 Race Ultra 290. En perfekt sko för ett långt lopp med skog, grus och asfalt. Så här tre dagar senare så kan jag säga att jag återhämtat mig förvånansvärt fort. d.s.



måndag 15 juni 2015

Tung träning – tillbaka till formen


2014 var ett mellanår med nytt jobb, flytt och allmänt ur form. Men nu så är jag fullt etablerad här i Sörmland och en ultra-tävling finns planerade i kalendern.

Det har gått upp och ner med träningen och det som räddat mig den här gången är väl rutin antar jag; En bra grund att stå på och en god kännedom om kroppen. Efter en period med tjänsteresor världen över under mars/april och en påföljande förkylning så hade den så viktiga vårträningen lagts i ruiner. Först i början av maj så började jag komma igång med att få kontinuitet i min löpning igen och senaste veckorna har varit riktigt bra vad gäller distans.
För ett par år sedan var Jörgen Johansson och jag och sprang på Höga kustenleden. Här ute på Balesudden.

Målet med träningen är High Coast Ultra, 129 km, som går mellan Örnsköldsvik och Höga Kusten-bron. Med det suboptimal träningsutfallet under våren så har jag varit tvungen att helt skippa fartträningen och fokusera på distans. Inga intervaller eller snabbdistanspass/tröskelträning. Dock har jag kört lite långa backar i den nedlagda slalombacken i Löt utanför Strängnäs. Det har varit bra för att väcka benen och tekniken till liv igen.
Leden intill Marvikarna. En väldigt kul del av Sörmlandsleden.

Sista långpasset gjordes igår, söndag 14/6. Det gick mellan Läggesta och Södertälje Syd på Sörmlandsleden. Morgonen startade med regn men övergick så småningom till sol. Med mig på passet hade jag min nya löparvän Michael. Det var andra gången vi skulle springa denna sträcka tillsammans men tyvärr så var han fullständigt ur form idag och tvingades kliva av efter ett par mil. För min del kändes allt bra även om jag hade en svacka mellan 50 och 55 km. Jag hade en fantastisk dag i skogen och fick ett bra formbesked inför HUC. Totalt landade distansen på 69 km.

Veckans träning:
Mån: 2x18,5 km, tor jobbet
Tis: 4 km på lunchen
Ons: 2x18,5 km, tor jobbet
Tor: vila, skolavslutning
Fre: 2x18,5 km, tor jobbet
Lör: 4 km lätt löpning
Sön: 69 km Sörmlandsleden, Läggesta – Södertälje
Summa: 18,5 mil

Veckans träning fokuserade på distans, uthållighet och att hålla fart. Mellandagarna inriktades på återhämtning och under veckan så kom min foamroller fram ett antal gånger. Är väldigt nöjd med träningen och nu följer ett par veckor som är lugnare vad gäller distans men med ett litet inslag av fart.
Den sörmländska graniten och de branta klipporna ger härliga vyer längs leden.
 
Inte Slottdalskrevan på Höga kusten men väl Tunnelgruvan inte så långt från Järna.
 
Just här är det bara lite tvagning men annars finns det gott om ordnade källor om man inte vill dricka direkt ur bäcken.

torsdag 7 augusti 2014

Strängnäs, Sörmland – mitt nya hem, mina nya skogar


Efter en varm och en något ostrukturerad sommar så börjar saker och ting falla på plats. Vi har fått lite färre kartonger i huset och man börjar hitta saker med lite kortare letnings-tid.

Första halvåret 2014 kan löpningsmässigt sägas vara ett rätt ostrukturerat halvår. Inte så många pass och inte så långa. Men jag har hunnit med en del kul i alla fall. I vår facebook-grupp ”Löpning i Kristinehamn” så har jag hållit i ett par trail-löpnings-workshops samt några onsdagsträningar. I Sörmland har jag hunnit med att hitta en hel del intressanta stigar kring Strängnäs, Åkers Styckebruk och i Mariefred. Tack vara facebook (fb) har jag även hittat en superbra trailkompis i Frederic och via honom kommit i kontakt med ”Strängnäs löparklubb” som inte är en klubb i vanlig bemärkelse utan en öppen fb-grupp för löpning i Strängnäs. Där har jag gjort flera nya bekantskaper med trevliga löpare och varit med på några pass. Tack fb och alla öppna människor!

Ovanlig snygga tånaglar (jag skäms!)
Löpningsmässigt så har ju också den här sommaren varit intressant med tanke på vädret och att jag har haft så mycket nytt att utforska i Strängnäs. Jag gillar att springa i värme och tycker den ”outhärdliga hettan” är en intressant parameter att brottas med. Tyvärr så verkar kombinationen av ökad träningsmängd, flyttstök med bl.a. tunga lyft, dålig sömnkvalitet p.g.a. värmen och kanske lite väl ofta vin och öl till maten i semestertiderna gjort att jag har dragit på mig en överansträngning i vänstra låret. Ja, typ hela låret. Har aldrig varit med om så diffus eller utbrett problemområde. Sedan ska jag erkänna att jag slarvat med stretchingen också.

Hunnit med att springa sönder ett par skor har jag också gjort
Så nu har jag dragit lärdomen… igen… att man måste: 1) lägga grunden först (= pass i lugnt tempo, ”A1”), 2) se till att återhämta sig och vidta åtgärder för det, 3) hålla kroppen igång genom stretching (jag har ett stort behov av stretching).

Otraditionell lagning av sko med hjälp av najtråd och liquisole
Jag börjar få lite bukt på mitt lår. En plan för min träning har dragits upp och jag har rekat ett löpäventyr som bl.a går på en intressant del av Sörmlandsleden. Nu hoppas jag på att jag får vara hel och komma igång med löpningen på den nivå som jag vill vara på. Jag vill komma ut på dem där äventyren som jag behöver vara i toppform för. Det finns knappast något bättre än att vara ute på en stig och efter några timmar känna den där känslan av styrka och oövervinnerlighet. Då är jag ett med naturen.

lördag 26 april 2014

Long time – no blogging

Nu var det länge sedan jag bloggade något. Mitt liv har varit fyllt av annat än löpning under ett antal månader. Visst skulle jag kunna skylla en del på förkylningar som gjort att jag inte kunnat springa och därmed inget nytt material att blogga om... I alla fall under våren. Men knappast merparten av tiden. Nej, det har varit annat som gjort tiden knapp och fokus legat på annat håll.

För att göra en lång historia kort så är hela familjen på väg att flytta från Kristinehamn till Strängnäs. Vi byter Värmland mot Södermanland. Något som vi alla ser fram emot.
2014 har därför inga inplanerade tävlingar. Istället lockar utforskande av nya stigar kring Stängnäs och Åkers Styckebruk (= där jag jobbar). I Södermanland finns ju dessutom 100 mil Sörmlandsled att upptäcka! Det bör ju innebära att något nytt kommer jag ha att skriva om under kommande månader.

Vi ses!

Hoppas vi ses på en stig i Södermanland!

fredag 25 oktober 2013

Mellansäsong

Inga tävlingar. Inga mål. Dålig form och ingen lust...

Mellansäsong. Den målmedvetna träningen inför 2014 har inte dragit igång. I Limbo. Sista (?) tävlingen för i år blev Åstadloppet. En halvmara. Det var en evighet sedan jag sprang en halvmara. Det var flackt och många duktiga löpare. 1:22:47 är lite sämre än jag tänkt mig. Öppnade för fort egentligen då första kilometern gick på 3:38. Gick på känn och tog loppet som ett sätt att kolla av formen.

När jag skriver det här har jag precis varit ute en sväng i skogen. Det blev 13 km på små stigar och på delar av vandringsleden Järnleden. Då termometern stod på 13°C och solen sken så blev det kortbyxor idag. Underbar och lekfull löpning som gör en glad.
Så här kul hade jag idag. Dock är bilden från i somras.

Veckan började helt annorlunda med löpning till och från jobbet (2x17 km). Till jobbet på morgonen var det pannlampa och snön flög i luften. Kunde inte låta bli att dikta lite och la upp följande på min status på Facebook:

"Till jobbet. Snö virvlar i pannlampans sken. Det råder tystnad och frid i min bubbla."